Månen. Utdrag ur Jungiansk tarot – levande symboler

  

XVIII Månen

Månen kastar sitt dunkla sken över landskapet. Mellan tornen slingrar en smal väg. En hund och en varg blickar mot månen och ur vattnet kravlar en kräfta.

Månen är nattens vita fru. Hon är alkemins silver, känslolivet i astrologin och det hemlighetsfulla kollektiva omedvetna i den jungianska psykologin. Hon representerar drömmen och illusionen, förvirring och logikens sammanbrott. Hon är mystiken, magin och trolldomen. Demoner, droger, sinnessjukdom och galenskap lyder under henne. Ordet mångalen och engelskans lunatic antyder hennes ställning som vansinnets härskarinna. Ordet galen kommer av det ålderdomliga ordet galder som betyder trollsång. Med dessa magiska sånger slås det begränsade medvetandet ut för en färd långt bortom förnuftets gränser, till månens rike där tid och rum saknar mening och där den mest förborgade visdom går att finna och förståndet förloras.

Genom sin artonde plats i Stora Arkanan kan Månen associeras med den artonde runan i Futharken, Eh, Hästrunan. Det är Odens runa som representerar extas och lönnlig visdom. Den stora trollkarlen äger arton trollsånger och han finns kvar hos oss i talesättet ”det var som attan” (”det var som arton”). Men det är inte alldeles ofarligt att kalla på Oden, därför säger vi i stället ”det var som sjutton” – för säkerhets skull. Ett plus åtta i arton blir nio och Månen är därmed förbunden med Eremiten, det nionde kortet i Stora Arkanan. Under månens milda sken, klädd i sin osynlighetsmantel och med sin trollstav i handen, vandrar Eremiten i tystnad längs den smala vägen mellan tornen.
Solen med dess skarpa ljus gör urskiljning möjlig och representerar det medvetna. I månens dunkla sken suddas konturerna, gränserna löses upp, motsatserna är inte definierade och skillnader är obefintliga. Månen symboliserar vårt psykologiska ursprung, alla själars urocean och den mörka materien ur vilken stjärnorna föds. Det är den konstnärliga inspirationens källa, geniala infall och de mest bisarra uttryck och förvridna vanföreställningar. Här formas myten, här slipas sagan och härifrån kommer våra drömmar.

I sin osynlighetsmantel vandrar Eremiten i månens rike.

Kring månen har det spunnits myter. I vissa berättelser är månen feminin i andra maskulin, ibland är månen androgyn och i äldsta tro var månens väsen klädd i ett djurs skepnad. Men en gemensam föreställning är att den gåtfulla månen tänks förvalta den kvinnliga mystiken, förvandlingsmysteriet kring liv och död. I Norden är månen manlig. Som Gubben i månen är han livets befruktare, alla kvinnors älskare som sår livets frö i våra magar och reglerar månblodet. Liksom den växande nymånen växer magen och blir slutligen så tjock och rund som självaste fullmånen. I sin kvinnliga skepnad representerar månens tre ansikten, ny, full och nedan kvinnans tre åldrar, den icke blödande flickan, den blödande kvinnan och den visa gumman som inte längre blöder. Den fjärde månen, den mörka, associeras med dödsmodern, den sörjande Maria eller med de hemlighetsfulla svarta madonnorna.

För Jung var den kristna symbolen för det gudomliga, treenigheten, aldrig en fullbordad enhet. Enligt honom fattades det fjärde, det kvinnliga mörka. Sagan om Rödluvan kan betraktas som en bild över månens tre faser samt förvandlingens mörka måne. Då kan sagan förstås som en berättelse om Gammelmor Måne, om hennes visdom om livets transformation genom döden, en kunskap som går i arv från mor till dotter i generation efter generation. I sagan berättas det om den lilla flickan, hennes mor och mormor och den lömska vargen. Namnet Rödluvan anspelar på det röda månblodet och de tre kvinnorna på kvinnans tre åldrar och vargen kan tolkas som den svarta månen eller den mörka livmodern. Vargen slukade flickan och hennes mormor och la sig tjock om magen i gräset för att vila. Efter tre mörka nätter tänder månen sin gula skära och Rödluvan och mormor föds på nytt oskadda ur vargens mage.
I Månens kort blickar en varg och en hund mot månen. Vargen representerar det vilda, vackra och stolta som finns i varje människa. Den jungianska analytikern Clarissa Pinkola Estés bok, Kvinnor som slår följe med vargar enorma framgång och popularitet visar att den påminner om något mycket betydelsefullt inom oss, något vi nästan glömt, nämligen månens, vargens och kvinnans släktskap: den kvinnliga mystiken och hennes urkraft. I myt och saga representerar varginnan den närande och kärleksfulla omsorgen över det nya livet. Roms grundare, Romulus och Remus togs omhand och diades av en varginna och i Kiplings saga Djungelboken, växte Mowgli upp hos de kärleksfulla vargarna. Under årtusenden har människan tämjt vargen och genom målmedveten avel skapat en trogen ledare och följeslagare, hunden. I myten har den ofta fått rollen som såväl väktare som vägvisare i mörkrets rike. Hunden känner vi igen som exempelvis Kerberos, den trehövdade hunden som vaktar dödsriket i den grekiska mytologin, helhunden Garm som förebådar Ragnarök från Snorres Edda eller som Baskervilles spökhund i Arthur Conan Doyles detektivroman som sprider död och skräck på den engelska gamla släktgården. I sagan förekommer hunden som exempelvis häxan Baba-Jagas magra hund, och hennes syster Mor Benknotas eländiga dotter heter Helena-Hynda.

I Månens kort finns inte någon människa, hit hittar ingen vägen. Hunden från Narrens kort känner vägen mellan tornen. Med sina tänder sliter den sitt byte i stycken, vilket symboliserar medvetandets upplösning, men den skyddar även från fara, den är väktaren mot förvirring och psykos. Med sitt fina luktsinne symboliserar hunden våra psykologiska instinkter, våra varsel och våra aningar. När vi anar oråd säger vi att det ligger en hund begraven.
De två tornen symboliserar en psykologisk gräns, en portal till den andra världen likt templets två pelare vid ingången till det heliga. Att passera mellan dem innebär att träda in i mytens rike, det kollektiva omedvetna där arketyperna har sin hemvist och det gudomliga kommer till symboliskt uttryck. Som Stora Arkanans andra kort sitter Översteprästinnan mellan templets pelare. Hon är drottning i månens rike och förmedlar en del av dess hemligheter.
I Månens kort kravlar en kräfta ur sjön mot vägen mellan tornen. Kräftan lever i sjöar, dammar och vattendrag, den trivs inte i det ändlösa havet, det kollektiva omedvetna. Kräftan representerar känslor, den kryper i sidled eller baklänges och har skal som likt en rustning skyddar dess känsliga inre. Men skalet kan även kapsla in känslor som behöver uttryckas och kräftans obenägenhet att gå rakt fram kan tolkas som rädsla att erkänna dem. Här kravlar kräftan upp ur sjön, på väg mellan tornen och in i månens skymningsland. I sagan får Greta endast kräftskal att äta, vilket kan tolkas som nödvändigheten att bryta ner sitt känslomässiga försvar för en psykologisk transformation.
Månens kort symboliserar en psykets odyssé genom själens mörkaste djup, en förvandling genom det kollektiva omedvetna. Det är en mycket kraftfull transformation som för mystikern leder till lönnlig visdom och andliga insikter och som för den oförsiktige kan komma till uttryck som djup depression, tungt drogmissbruk eller psykosliknande tillstånd.

 

Möjlig ingång:
Ta vara på nattens drömmar och sök svaren i dina tarotkort.

Månen, etsning av Kristina Bjuhr.

Läs fler utdrag ur boken:

Narren
Vagnen